Präriehund

Kännetecken

Trots sitt namn tillhör präriehundar familjen ekorrdjur. Namnet har den däremot fått för sitt sätt att skälla. Kroppen är liten och kompakt och bena små. Pälsen är gråbrun men något ljusare på undersidan. Hanarna är normalt något större än honorna.

Föda

Präriehunden är växtätare och lever främst på gräs.

Levnadssätt

Präriehundar lever i kolonier som har stora gångsystem under marken. I gångsystemen byggs det upp speciella rum för skafferi och sovplatser. Präriehunden har starka släktband och varje gång två präriehundar möts hälsar de på varandra. Vuxna präriehundar håller ofta vakt med yngre får leka och roa sig. När en fara dyker upp skäller präriehundarna och alla rusar då ner i gångarna för att söka skydd.

Kolonier

Präriehundar lever i stora kolonier där den största finns i Mexiko och beräknas vara upp till en miljon individer. Ytan som kolonin tar upp är hela 350 km². I kolonin finns flera familjer som ofta består av en vuxen hane, tre-fyra honor samt ungar och ungdjur. En familj kan uppgå till cirka 25 individer.

Fortplantning och parning

Honan är dräktig mellan 30-35 dagar och föder därefter 3-5 ungar. Vid födseln är ungen naken, blind, cirka 7 cm lång och väger 15 gram. Ungarna får di under de första 40-50 dagarna och öppnar ögonen efter cirka tre veckor. Vid två års ålder lämnar hanarna familjen för att bilda en egen. Honorna däremot stannar i sin familj livet ut och är därmed alltid släkt med varandra. Det är honan som ansvarar för ungarna hela tiden och hon kan uppträda mycket aggressivt även mot andra artfränder. Andra honors ungar bits ofta ihjäl och man beräknar att cirka 40 % av alla ungar blir ihjälbitna under sin första tid. Hanar däremot visar inga aggressiva tendenser mot andra hanars ungar. Även äldre syskon kan utgöra hot i början. Det har observerats att äldre storasystrar har blockerat gångar till sina yngre bröder och systrar och på så sätt låtit dem svälta/kvävas ihjäl. Anledningen till det är troligen att hålla nere antalen djur när matbrist råder.

Hot

Naturliga fiender är prärievargen, svartfotad iller, nordamerikansk grävling, skallerormar och rovfåglar. I början hjälpte människan oavsiktligt präriehunden genom att döda dess naturliga fiender och med betesdjur hålla gräset kort vilket präriehunden tycker om. När präriehundsbestånden blev för stora utrotades snabbt upp till 98 % av alla präriehundar. Bland annat spreds information om att de skulle vara smittbärare av sjukdomar, något som var kraftigt uppförstorat. Idag finns åtgärder för att skydda präriehunden helt från utrotning. Något som har bidragit är att de stora kolonierna med präriehundar har blivit populära turistmål.