Katakomber

En varm sommardag är katakomberna ett måste för den som inte räds stora mängder med döskallar och människoben. Nere i katakomberna är det svalt, ca 12 grader året runt, och mörkret som trycker runt en skapar en stämning för att gå omkring och bevittna alla skelett som ligger prydligt upplagda i olika mönster.

Under romartiden var dessa underjordiska tunnlar en brytningsplats för kalksten. År 1785 beslöts det att använda katakomberna som begravningsplats på grund av de sjukdomar de överfulla kyrkogårdarna började sprida. 1786 inleddes flytten av skeletten från cimetière des Innocents, vilket tog 15 månader att genomföra. För att undvika alltför mycket oro för beförlkningen genomfördes flytten under nattetid tillsammans med präster som sjöng psalmer så att de döda kunde fortsätta vila i frid. Ända fram till 1814 samlade man skelett från alla Paris kyrkogårdar och flyttade ner dem i katakomberna. Mellan fem och sex miljoner skelett fraktades ner i underjorden, organiserades och staplades upp i prydliga rader, kors och andra mönster.

Katakombernas tunnelsystem sträcker sig över 300 km och är beläget 20 meter under mark, men är bara till en väldigt liten del öppen för allmänheten. Men den delen som är öppen räcker mer än väl. Ett besök i katakomberna tar mellan 45-60 minuter, beroende på hur snabbt man går och hur mycket man stannar till. Att besöka delar, utan guide, som inte är öppna är sedan 1955 olagligt och straffbart med böter.

Katakomberna har genom sitt stora nätverk och många hemliga ingångar tjänat som hemliga mötesplatser och transportsträckor, bland annat av den franska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Fictionböcker som handlar om katakomberna är t.ex. Jonathan Litells "Bad Voltage" och Anne Rices "En vampyrs bekännelse" som även filmatiserades 1994.

Sponsrade länkar:

Förköp din biljett